Baksidestext
Nyheten är kort: Han frös ihjäl. Det hände under flykten över bergen. Han skulle ta sig till Turkiet. Han ville inte dö i kriget. Jag känner mig förlamad. Rösten där borta i telefonen försöker trösta mig. Jag förstår ingenting. Hur kan en 19-årig pojke dö så lätt? Människor dör som flugor. Livet är så ovärdigt där borta.
Nahid tillhörde de unga intellektuella vid universitetet i teheran som efter shahens fall åtnjöt en ny frihet. Hon arbetade fackligt och engagerade sig i kvinnorörelsen. Några månader efter det att Khomeini tagit makten förändrades allt. Hon blev förföljd, såg sina vänner fängslas och tvingades fly ur landet.
I De sönderrivna bilderna berättar Nahid om den påfrestande och dramatiska flykten över bergen till Turkiet, under svåra umbäranden och i en fruktansvärd kyla. Hon beskriver månader av skräck, ovisshet och ensamhet, innan hon till slut kommer till Sverige, där hon beviljas politisk asyl. I boken skildrar hon också hur hon blir bemött och hur hon upplever det svenska samhället. Hon skriver om svårigheter hon som invandrare stöter på, om främlingsfientlighet och kulturkrockar. Klokt och balanserat ger hon oss en bild av hur det är att leva i exil, att inte kunna återvända till sin familj och sitt land.
Utdrag från några recensioner
Utdrag ur några av de 52 recensionerna:
"... Nahids bok är en gåva till svensk litteratur och samhällsdebatt. Den ger ord åt en livsform-flyktingens- som sällan blir gestaltad på vårt språk...
Nahid gör anspråk på att ha både Iran och Sverige som hemland. Varken svenska iranier eller vår världsordning i allmänhet accepterar denna dubbla tillhörighet. Kanske är det därför hon skriver under pseudonym. Det påhittade namnet betecknar möjligen en vilja att forma en ny kulturell och litterär identitet i Sverige. Men formodligen vågar hon inte röja sitt namn av rädsla för svenska rasister och iranska agenter. Så mycket tycks det kosta att vara flykting: man skriver en lika vacker som angelägen bok på sitt nya språk, men måste låtsas att den vore författad av någon annan."
"...Det är personligt och varmt, känslosamt och rörande utan att för ett ögonblick vara sentimentalt, självkritiskt och samhällskritiskt på samma gång. Kulturkrockar och diskriminering finns med som oundvikliga inslag, och här finns många illustrativa bilder av all den förnedring som drabbar en flykting: från hemlandets rädsla och terror via flyktens fysiska umbäranden till den dumdryga svensk vardagsrasism..."
"Det är skillnad att vara utlänning i tredjevärlden och utlänning från tredje världen. Det vet Nahid, en kvinnlig akademiker från Iran som under ofattbart svåra umbärande3n lyckades fly till Sverige. Nu har hon skrivit en tankeväckande och klok bok om hur det är att vara flykting och inte kunna återvända hem, om kulturkrockar och främlingsfientlighet men också om glädje och medmänsklighet."
Ingalill Mosander, Aftonbladet 19 april 1995
"...Vankelmodet, den plötsliga och lite skrämmande upplevelsen av osäkerhet om de triviala, men i grunden naturligtvis väsentliga, detaljer som utgör vardagslivet, skildras här i en knapp men träffsäker berättarstil. Författaren fångar just dessa till en början nästa omärkliga sprickor i självbilden som efterhand djupnar och blir till en del av det centrala dilemmat för den som lever i exil. Berättelsen är intressant och engagerande som livsöde och litterärt dokument. Den har dessutom en vidare relevans för den som professionellt kommer i kontakt med de många "nya" invånarna i landet.
...Nahid skriver på en enkelt okonstlad prosa, fri från blomster och girlander. Det avskalade språket är kommunikativt och skymmer aldrig sikten för det som ska förmedlas. En anmärkningsvärd prestation av en som inte har detta språk som modersmål, och bra för sve4nsk skrivkonst! Här finns utrymme för eftertanke hos en och annan metaforfetischist i samtida svensk litteratur."
Inledning
Nyheten är kort: Han frös ihjäl. Det hände under flykten över bergen. Han skulle ta sig till Turkiet. Han ville inte dö i kriget. Jag känner mig förlamad. Rösten där borta i telefonen försöker trösta mig. Jag förstår ingenting. Hur kan en 19-årig pojke dö så lätt? Människor dör som flugor. Livet är så ovärdigt där borta.
Jag sitter med darrande kropp och tänker på honom. När jag träffade honom sist var han nästan ett barn. Han skulle fly samma väg som jag. Jag minns vad man hade sagt till mig: "Du fryser ihjäl. Du vet inte, men folk har dött i sådan kyla."
När jag berättade för mina vänner vad jag varit med om, sade de att jag skulle skriva ner det. Men jag tyckte inte att det var något märkvärdigt. Det var bara en svår resa. Den var farlig, men ändå vet alla att en flykt inte kan vara ofarlig. Jag kände inte något behov av att berätta. Men nu har hans död väckt det behovet hos mig. Jag vill inte att något så tragiskt ska hända utan att det kommer till någons kännedom. Jag vill lämna vittnesbörd om den här perioden som vi går igenom nu. Jag vill tillägna den här boken honom som flydde från kriget, men inte från döden som väntade på honom i bergen.
4
Vad kallt det är! Jag känner att hela min kropp domnar. Nej, jag känner ingenting. En av männen kommer och säger att jag sitter på halsen på hästen och att jag måste luta mig mera mot mannen som sitter bakom mig. Men jag kan inte röra mig. Mina ben är som två trästockar. De har stelnat. Jag tar mitt ena ben i händerna och försöker att dra det tillbaka. Ledaren säger att vi inte får glömma att rörelse motverkar förfrysning och att vi måste röra på tårna så mycket vi kan.
Vi fortsätter tills vi kommer fram till en grotta. Vi sitter av. En man hade gått i förväg och börjat göra eld. Vi ska värma oss lite. Ledaren börjar stirra på mina stovlar. Jag blir orolig. Varför tittar han så på dem? Har han upptäckt att jag har gömt alla mina pengar där? Är det så att han vet att de flesta flyktingar gömmer pengar i skorna? I så fall kanske han vill ta mina pengar. Före resan hade vi hört många historier om vad som hade hänt andra flyktingar.
Han pekar på mig och säger något till sina män. En går ut och kommer tillbaka med tjocka strumpor och ger dem till mig. De tycker inte att mina stövlar är tillräckligt varma. Jag säger att jag har tagit mycket kläder på mig och att det räcker. Men han envisas med att vi stadsbor inte är så vana vis kyla. Han vill absolut att jag tar av mig stövlarna. Han säger: "Du fryser ihjäl. Du vet inte, men folk har dött i sådan kyla. Jag har ansvar för ert liv."
Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag bestämmer mig fort. Jag säger att först vill jag prata med honom i enrum. De andra går ut ur grottan. Jag säger till honom att jag har en hemlighet och jag måste få hans hjälp. Så berättar jag för honom att jag har gömt mina pengar i stövlarna. Han förstår nu varför jag inte vill ta av mig stövlarna. Han ler vänligt mot mig och säger att han ska ta dem i sin egen sadelsäck.
Jag lämnar stävlarna till honom och tar på mig de tjocka strumporna ovanpå de två som jag redan har och ett par herrskor. Jag går och sätter mig på min häst. Jag ser när han lägger stövlarna i sadelsäcken. De andra frågar om mina stövlar. I vårt gömställe i Teheran har vi natten före resan arbetat i timmar med att försiktigt lägga våra pengar inne i skosulorna. Vi hade klistrat de tunna sedlar som fanns i en plastpåse så noga att det kunde upptäckas bara om man skar sönder skorna.
De säger att jag inte borde ha sagt sanningen till smugglaren och att jag nu riskerar allt jag har. Jag är tvungen att vara mycket hård mot dem. Jag är tvungen att vara nästan auktoritär mot dem. Jag säger att vi inte kan diskutera det mera och att jag vet vad jag gör. Men jag är själv orolig. Jag vet att om han inte lämnar tillbaka stövlarna är jag förlorad. Vad kan en ensam kvinna göra på andra sidan gränsen om hon är utan pengar? Vart ska jag ta vägen? Var det inte dumt att avslöja min hemlighet?
